Sömndrucken och yr över att återigen befallas vänta Jag ska falla Du ska resa. Kan inte förstå hur vi alltid dansar samma steg. Hur du kan föra likadant varenda gång Sårar mer än lenar Syns jag om jag står framför dig? Tappar du bort mig igen. Kanske inte alltid kommer orka springa fort du får sakta ner.
Jag har köpt blommor till dig, min vän Jag har klätt mig i guld - Det är för din skull
Jag skrek innefrån och sedan föll jag. Endast för att bli tillfångatagen av nuet. Vi måste andas för att finnas. Trots allt så är vi tillsammans. Även om vi inte förstår det just nu. Trött på att ständigt jaga. Det fungerar inte så. Orkar inte vara ledsen mera. Orkar inte såra mera. Man får inte tänka så.
Orden skär in i ryggen på henne. Hon kan bara urskilja enstaka ord men tillräckligt för att förstå vad dom menar. "Lite väl lättklädd" "Våldtagen" "Får skylla sig själv". Hon känner deras blickar men möter dom inte, finner inte kraften. Dom säger det så högt så att dom vet att Hon hör - Hon ska höra det - men ändå så lågt att dom kan låtsas att Hon inte gör det. Hon går vidare. Kliver av höga hästar på höga klackar. Drar lite i tröjan i ett försök att skyla sin kropp men misslyckas. Hon försöker radera ut deras hård ord - och lyckas nästan, iallafall till den grad att det bara kommer tillbaka som ett slag i magen nästa gång hon står framför spegeln och ska välja kläder. Då är det över Henne igen. Påverkar Henne omedvetet. Hon kommer att vända och vrida på sig. Titta föraktfullt tillbaka på sin egen spegelbild och än en gång byta kläder.
Det nöter på henne. Tär på henne innefrån.
Det var en bra kväll, det var det. Fram till att två tjejer kännde att dom var tvugna att dela med sig av sina inre tankar - i all välmening inbillar dom sig - Visst! Och när den lättklädda flickan paserat så har dom glömt henne. Dom ägnar Henne inte en tanke till. Inte en reflektion. Nästa gång dom överhuvudtaget kommer i närheten av Henne är när dom läser i tidningen. Ung Flicka Våldtagen. Då tänker dom. "Stackars tjej" "Fy fan." "Aldrig hennes fel" Och : "Man borde verkligen göra något" .. .
Ditt hjärta rusar förbereder terrordåd Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån
Stäng ute verkligheten Älskling slut ögonen Hör du melodierna i natthimlen Det kommer ta en evighet Vi sluter ögonen och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen Vad som helst utom verkligheten Jag kan se dig äntligen Min vän jag hör en sång i dina andetag Rakt in i evigheten Älskling slut ögonen och lyssna men vad fan du måste lyssna nu
Kan du någonsin titta tillbaka på en tid och säga helt ärligt att "då var jag lycklig - helt och hållet lycklig!" Skrek han. Det var en orättvis fråga, han visste det. Men han stod helt enkelt inte ut längre med att se hennes dystra ansikte som försvann längre in i ett svart hål. Du äts upp innefrån, förstår du inte det? Försökte han lite mer försiktigt. Att skrika hade inte varit rätt taktik, han visste det också. Så han bytte spår, som så många gånger förut. Hon förstod att att han var upprörd, han hade all rätt att vara det. Hon var också trött. Det destruktiva som en gång hade attraherat honom fick honom nu att se rött. Han ville så gärna lyfta upp henne ifrån den slänt hon rasat ner. Fast hon klamrade sig fast i nässlorna som brände henne och lämnade hennes hud irriterad och förstörd. Många gånger hade han njutit av att se henne lida, inte för att att han tyckte om att se hennes ansikte vrida sig i smärta. Utan för att hon helt enkelt älskade honom ännu mer då.Omöjlig. Hon var helt enkelt omöjlig.
Plasten på handtaget skar nästan in i hans hud, så hårt höll han den. Allt han ägde låg nu ihop slängt i en ica kasse av plast. Inte papper. Plast. Han darrade när han satte sig vid busshållplatsen och satte ner påsen på marken men ändrade sig snabbt, någon kunde trampa på den. Så han tog påsen och la den i sitt knä, varsamt strök han med sina gulnade fingrar över texten som berättade om icas öppetider på söndagar. 9 till 21. Nio till tjugoett. Då vet han det. Ironiskt nog var det överflödig information. Han skulle aldrig mer sätta sin fot i en ica butik. Ännu mindre skulle han någonsin mer bry sig om tiden. Inte heller om namn, affärer eller ting. Det gjorde honom ledsen. Han ville oerhört gärna riva sönder det enda han hade kvar i livet. Men då skulle också det sista som lämnar kroppen försvinna. Så han lät bli. Kramade påsens handtag lite hårdare och blundade. Bussen kom. och gick. Han satt kvar.
Det skulle vara en lögn om hon sa att hon inte såg honom så fort han var inom en radie av tio meter ifrån henne. Så hon ljög inte. Hon hade sett honom - nej - sett är fel ord. Hon hade blivit hänförd av honom. Hon hade slagits omkull av hans närvaro. Hon hade blivit blind av hans sken. Det borde han aldrig få vetat. För han klarade inte av att hantera den sanningen om sig själv och om henne. Hans misstolkade hela situationen som att hon var svag för att hon hade ramlat för honom. Istället för att se henne som stark för att hon vågade falla. Hon låg alltid två steg bakom, alltid tre steg ifrån att hinna ifatt. Han lät henne aldrig komma ikapp. Hon försökte flera gånger skada honom, få honom att tappa balansen och ramla. Men han vägrade. Inget skulle få komma nära. Inte ens den han älskade mest. Så han tappade bort henne, lät henne gå vilse på vägen till honom och förälskade sig istället i en skugga av hennes närvaro. Den var svagare. För lögnen var hans. Hon var allt han någonsin drömt om, men aldrig skulle intala sig fanns på riktigt. Hur olidligt påtaglig hon än kändes.
Berätta för mig vad du tycker om . En sommarbris i November? Himlens färg om morgonen Snöns kyla mot huden Trädens gåva till livet Andetaget som berättar historien
Slås omkull av något jag aldrig kännt. En kärlekshistoria som blir vackrare för varje blad jag vänt Som sommarens första fjäril - Redan i April Som en flytt fågel som genom sitt vingslag får världen att stå still.
Kärlek flyger blint och utan riktning. Ändå ser vi varann
Det känns inte riktigt verkligt än. Jag kan nog inte riktigt förstå det. Han. Jag. Vi. Dom. Andra. Vilka. Tillsammans. Det har ju varit min dröm. Länge. Trodde det skulle dröja längre men så plötsligt. "Han lämnar aldrig ut sina rättigheter" Nehe. Men vi ska fan försöka ändå. En månad. Två månader - inget svar. men. Så plötsligt. "Kontrakt är på väg" Va? Förlåt? På väg? Nu? Herregud. Kyla spelad med värme. TeaterFenestra rising. Äntligen.
"Vad är din dröm då?" Achillea 16 år: Det är att få spela en Norén pjäs. - Det känns nära nu.
